Marias Vaggvisa av Hjalmar Gullberg

Marias Vaggvisa


En stjärna som ej dalar
belyser vår logi.
Jag hade inga schalar
att svepa gossen i.
Med spetsen av min sko
låtsar jag att jag gungar
mitt barn till ro.


Hans vagga är en krubba,
sitter i väggen fast
och låter sig ej rubba,
Vi valde den i hast,
ledda av stjärnans bloss.
Det fanns på natthärbärget
ej rum för oss.


För oss på värdshusborden
fanns ingen matbit kvar.
Så trångt har det på jorden
blivit i våra dar.
Hur tordes jag bli mor?
Hur ska det gå den lille.
när han blir stor?


Den stjärna som jag menar
och som ej skådats förr.
Bland törne och bland stenar
lyste till stallets dörr
min fot - och här i vrån
föll jag omkull i halmen,
Och fick min son.
(Hjalmar Gullberg)


Vaggvisan har jag haft  ned  tidigare i en blogg hos space